Kara pratar vidare om poker och sin tv-karriär

Juni 2007

Jag hade över 1 000 £ i min hand. Helt nya sedlar. Jag hade precis fått dem som prispengar för min allra första liveturneringsvinst på mitt lokala kasino (med det rätt skumma namnet ”Rendezvous”), på strandpromenaden i Brighton.

Det skulle räcka till att betala av kreditkortet helt. Det hade börjat ordna sig för mig efter att ha fått mitt första pokerjobb, men sedelbunten i min hand var MYCKET pengar för mig. Det var oväntade pengar.

Men vad tusan. Jag hade aldrig varit på World Series of Poker.

Jag tar mina pengar och åker till Vegas ...

Mot alla odds

Jag betalade av kreditkortet så småningom, och även om jag nu är glad att jag tog flyget till Vegas helt apropå så är det inget jag skulle rekommendera andra att göra. Jag tog en risk, men i Las Vegas träffade jag dem som drev European Poker Tour och lyckades få DET jobbet. Det var mitt stora genombrott: ett jobb som programledare på en stor brittisk tv-kanal. Vilken resa.

Ärligt talat var detta en enorm chansning, och oddsen var inte till min fördel, men precis som i poker belönas man ibland när man gör fel saker vid rätt tillfälle. Poker kan tydliggöra en hel massa om livet, och eftersom jag hoppat på både pokern och tv-jobbet utan utbildning eller träning i någondera fick detta bli mina ”lärare”, det ena i det andra.

I del 1 av den här serien pratade jag om hur pokern och tv-jobbet påverkade mitt liv. Här följer ytterligare tre läxor jag lärde mig av dessa två stränga lärare.

Hitta nya sätt att lyckas på

Om de flesta andra därute går i sick måste du träna upp din förmåga att gå i sack.

I poker är det viktigt att komma underfund med hur andra spelar så att du kan anpassa ditt eget spel. Om du sitter vid ett vilt, löst/aggressivt bord kan du behöva begränsa ditt starturval. Om de andra spelar med rädda pengar och är för oroliga för att ge järnet, gör då tvärtom och ta så många som möjligt av de potter de inte är villiga att kämpa för.

Samma princip gäller för tv-jobb. Massor av människor vill jobba med tv, och konkurrensen kan vara stenhård. När jag bodde i London var jag ibland en av hundratals sökande på intervjuer och provfilmningar, och alla ville ha samma jobb som jag. Hur skulle jag då utmärka mig? Det blev viktigt att komma på vilken stil som var aktuell för sändningarna och sedan försöka skilja mig från mängden.

Jag insåg att jag behövde hitta en egen stil och sedan anpassa den efter den aktuella situationen. Var det ett seriöst nyhetsprogram? Om jag sänkte röstläget något lägre än mitt vanliga kunde jag låta mer tillförlitlig och trovärdig. Var det en tandkrämsreklam? Plocka fram ditt bredaste leende och prata som om hela ditt liv bara har bestått av sol, kattungar och fred i världen. Tänk ut vilken stil som passar bäst för situationen och håll dig till den. Se samtidigt till att du inte erbjuder exakt samma som de 100 andra hoppfulla som nervöst pluggar repliker i väntrummet.

Jag rekommenderar absolut att prata med sina jämlikar, att få coachning och att iaktta förebilder i arbete, men du måste se till att du inte bara blir en kopia av någon annan. Färdigheterna måste vara DINA egna. Du måste internalisera dem, förstå hur och varför de fungerar och veta hur du ska anpassa dem. Det finns ingen instruktionsformel att ta till och sedan vänta på att bli expert på något. Jag har sett många pokerspelare som försökt härma den magi som några av de höga insatsernas pokermästare har, och även sett hur de misslyckats kapitalt, eftersom det inte var deras egna färdigheter.

Se upp till andra, hitta en mentor, en coach eller en idol för all del (Padma Lakshmi, ring mig, vi borde göra ett program ihop) men försök inte att BLI dem. Visa dina sacksteg.

Det ska vara personligt

I poker måste man komma sina motspelare inpå livet och lära sig hur de fungerar för att kunna förstå det de gör. Är de i stan för en kul spelhelg och spelar därför ett mycket lösare spel? Har de kommit in via satelliter och hoppas på en mincash, eftersom det är stora pengar för dem? Pokerspelare är ingen anonym massa, även om den nuvarande popkulturen tenderar att göra en kliché av hela gruppen som en hög enstöriga mattesnillen i luvtröjor. Ta reda på vem du har mitt emot dig. Alla har en bakgrund.

Jag gillar att småprata lite mellan händerna och få reda på hur de andra är som människor. Jag fascineras helt ärligt av livsöden, och pokermänniskor i synnerhet har ofta väldigt intressanta sådana. Information om deras spelstil kan även finnas i sådant de säger, så håll öronen öppna så att du snappar upp användbara bitar.

Jag föreslår inte samtal under spelet för att söka information, såvida du inte är ett absolut proffs. Om det handlar om en flervägspott är samtal mitt i handen uppenbart tabu. Även under heads-up faktiskt, då risken är stor att du avslöjar mer information än du inhämtar. Spara därför småpratet till uppehållen mellan givarna.

Samma princip gäller när du jobbar med tv. Om du behandlar alla du intervjuar i princip likadant lär du inte få ut den bästa informationen ur dem. Det här ser man ofta när intervjuaren inte är så hemma på området, till exempel när journalister från mainstream-medier intervjuar en pokerspelare om spelet. Sannolikt har de vissa antaganden om poker och typen av människor som spelar det. Om de inte kan bortse från sina förutfattade meningar och faktiskt lära sig något om personen de intervjuar lär deras inslag bli rätt tråkigt och torftigt – har vi möjligtvis någon fråga om favoritstarthänder?

Jag insåg rätt snabbt att samma frågor inte alltid lockar fram samma svar heller. Pokerspelare anpassar ofta omedvetet sina svar till något som de tror att reportern kan förstå (inte vad läsarna/tittarna kan tänkas förstå), så genom att kunna lite om intervjuobjektet och gräva lite djupare kan man oftast vänta sig intressantare svar i intervjun.

Personligt är alltid mer intressant, och dessutom mer uppriktigt.

Ett råd jag fick tidigt i min tv-karriär var att se kameran som en person. Inte vem som helst, utan en viss person som du känner och tycker om att prata med. Jag kunde lätt se kameran som min mamma som lyssnade på mina berättelser om spelare eller såg på medan jag intervjuade en. Genom att göra intervjun mer personlig fick jag också ett mer normalt tonfall i samtalet, utan den där uppstyltade och inövade rösten.

Hellre än att göra en lista med frågor och hålla sig strikt till den blev det oftast en intressantare intervju om jag tog mig tid att lyssna ordentligt på svaren. Om jag bara hade mina frågor i tankarna och inte lyssnade på vad personen faktiskt svarade kom vi aldrig riktigt ned på djupet.

Det gäller även poker. Vi måste försöka förstå våra motspelare i någon mån. Se dem inte som en grupp, utan som de individer de är, med olika sporrar, brister och färdigheter. Se hur mycket du kan luska ut om andra under den första timmen eller så vid ett nytt bord. Till exempel hur ofta de öppnar, vilka händer de visar och om de är pratsamma. Distrahera inte med en massa tjatter och frågor, men lägg ut några trevare och framför allt, håll öronen öppna.

Det ska vara personligt.

Det ska inte vara för personligt

I tillägg till mitt tidigare resonemang är det viktigt att påpeka att det inte får bli för personligt.

Mina största pokerläckor i början uppstod när jag kände mig utspelad. Den där vidriga känslan av att vara överlistad gjorde mig förbannad på mig själv, och det gick så långt att det påverkade mitt spel. Jag avskydde att spela dåligt, men medan man lär sig något nytt (som vi ju ofta gör i poker) är det bara så att man begår misstag, helt enkelt.

När misstagen känns sådär hemska, fruktade och obehagliga är det lätt att man drar sig tillbaka till sin mysiga trygghetszon i stället för att prova något nytt och främmande som känns obehagligt. Jag känner absolut att om jag inte gör misstag så är det för att jag inte gör mitt bästa. Och gör jag inte mitt bästa så har jag fastnat.

Samma sak gäller även tv-jobb. Misstag är inte sällsynta. Jag ser dem när jag tittar på mina inspelningar, även om andra kanske inte lägger märke till några av dem. Lite fel timing här, en stakning där, en dålig fråga, fel inramning – sådant händer i direktsändningar hela tiden. Om jag skulle förebrå mig själv för varenda småsak skulle jag nog inte kunna göra mitt jobb effektivt.

En gång i tiden hade jag faktiskt för VANA att klandra mig själv för allt. Jag förberedde och överförberedde så till den grad att en av producenterna faktiskt sade till mig att det försämrade mitt arbete. Min arbetsmoral uppskattades förvisso, men jag måste försöka improvisera ibland. Tanken gjorde mig bestört och skräckslagen. Inte helt överraskande var det dock sant. Jag kopplade av och kunde konversera mer i min rapportering när jag slutade memorera allt ord för ord.

Jag var tvungen att acceptera att misstag var byggstenar till förbättring, både i pokern och i min tv-karriär, inte tecken på misslyckande. Om jag inte hade lyckats med det hade jag aldrig kommit någon vart med vare sig det ena eller det andra. Ibland måste man flytta fram gränserna för vad man presterar. Sträcka sig lite längre. Vara beredd på att misslyckas för att man vågade. Det är svårt att veta hur långt man kan gå utan att ha ansträngt sig mer än man tror att man klarar av. Visst, det är rena klichéerna, men det är också sant.

Detta är en läxa som jag fortfarande kämpar med. Jag avskyr att bli rättad. Jag tål inte att göra sådant som kunde göras bättre med ytterligare 1 000 försök. Jag kan känna mig misslyckad när jag gör fel. Men jag kommer över detta, för vi kan alla bli bättre, hela tiden. Jag märkte absolut hur mitt pokerspel stagnerade (försämrades, till och med) när jag slutade spela online på grund av andra lagar i de olika länderna jag bodde i. Mitt spel är långt ifrån vad jag önskar att det vore, och om det alls ska bli bättre måste jag svälja förtreten, ta nya tag och göra fel flera gånger än innan jag får till det.

Misslyckande finns visst på kartan, det är bara inte slutet på vägen.